Det var en gång…
Det var höst. Det var kallt. De sju vandrade med bestämda steg norrut efter Storgatan. De tittade sig hela tiden ängsligt omkring, rädda att någon skulle avbryta deras vandring.
Nu var de framme vid Norra tullen och tog av mot Alnängarna. De gick ett bra stycke längs med ån innan de stannade. Hittills hade allt gått bra. Ingen syntes till. Det var bara grymtandet från svinen borta på Svinbacken som hördes.
Månen lyste upp området där de stod och så tog han till orda, predikanten Ferdinand Hejdelberg. Han sa några ord, de böjde sina knän, bad en bön. De som huttrande, men lyckliga stod där i leran var fruarna Anna, Lovisa, och Charlotta och så skomakare Anders och bundtmakare Karl. Nu skulle det ske. Bara ingen sett dem och kallat på länsman.
Så steg de ner i det kalla åvattnet, en efter en och undfingo dopets gåva.
Hejdelberg hade tidigare döpt J.P. Lundqvist, som nu fanns vid hans sida, denna historiska natt. De slöt sig alla i en ring och firade så tillsammans Herrens heliga måltid, innan de sakta, frusna men glada återvände in till staden. Det var det året då Örebro brann, hösten den 16 september kl 11 på natten år 1854.
Samma natt bildades Örebro Första Baptistförsamling ur vilken med tiden Betaniakyrkan skulle växa fram.
